När ska man hinna?

Klockan är 20.34 och jag slår mig ner i soffan efter en intensiv dag. Ungefär som alla andra dagar just nu. Det är så mycket jag vill hinna göra, eller orka göra framför allt. Jag vill läsa den där högen med böcker, lyssna på nya avsnitt av mina favoritpoddar, redigera mitt manus, påbörja ett nytt manus eftersom jag är less på det andra, blogga, läsa andras bloggar, skriva recensioner, kolla på bra serier, träna, läsa nyheterna, följa med i världsläget, och så vidare, och så vidare… och samtidigt vill jag bara vara. Ibland undrar jag hur alla andra hinner. Ibland tänker jag att jag får börja skriva på riktigt när småbarnsåren är förbi. Ibland tänker jag att jag lever i fel tid, eller att jag behöver flytta ut i en liten stuga på landet och bara andas och försöka nå en slags inre balans. Stänga av flödet.

För det stressar mig ju faktiskt, hur mycket jag än försöker intala mig att det inte gör det. Detta att se hur mycket alla andra tycks hinna med hela tiden, och dessutom njuuuta samtidigt. Jag vet mycket väl att sociala medier inte speglar verkligheten, men det innebär inte att det inte blir en stressfaktor. Och så förökar sig alla dessa måsten inom mig. Tänker först att jag vill hinna skriva mer, och plötsligt är det tusen saker till jag vill hinna med.

Egentligen kan jag skala bort ganska mycket, och landar då i att det är skrivandet jag vill lägga mer tid på. Jag föreställer mig att det kommer bli så mycket lättare när vi bor lite större, när jag har ett kontor där jag kan sätta mig och skriva. Kanske bygger jag bara upp falska förhoppningar, inbillar mig att jag kommer få mer tid över då. Men ett eget rum behövs, så är det. Virginia Wolf visste vad hon pratade om. Och så får jag träna på att prioritera och planera, och acceptera att det får bli lite som det blir just nu. Skrivandet finns kvar. Böckerna finns kvar. Det går inte heller att hinna med precis allt. Eller såhär: jag vill inte leva ett så stressigt liv där precis allt måste hinnas med hela tiden.

Läsandet ägnar jag faktiskt ganska mycket tid åt nu, det är mest det andra som blir lidande. Men jag måste komma ihåg att läsandet är en väsentlig del av skrivandet, det ger mig nya verktyg och perspektiv hela tiden. Skrivandet sker liksom latent, det är en process som fortgår hela tiden. Det måste ju bara komma ut också, så småningom.

Nej, det blir nog bra till slut. Måste väl lära mig att förhålla mig till denna inre stress som dyker upp med jämna mellanrum. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa min bok och förmodligen somna efter cirka 3,5 minuter.

Jag ägnar mig åt hetsläsning

Jag är just nu inne i en period av extrem läslust, sådär så att jag kan gå från soffan till köket utan att lägga ifrån mig boken jag läser. Häromdagen slog jag två flugor i en smäll och gjorde mina sjukgymnastinövningar samtidigt som jag läste. Det blev lite problematiskt när jag stod på balansplattan, men annars gick det bra. Nåväl, för att komma till saken – jag har ju inte riktigt haft tid till att läsa det senaste, så nu vill jag ta igen allt. Dessutom kommer jag jobba ganska mycket i bokhandeln över sommaren och vill verkligen läsa ikapp. Blir så mycket jobbigare att tipsa om böcker om jag typ inte har läst några av de som är på tapeten just nu.

Men hur mycket jag än tycker om att känna det här suget efter att hela tiden läsa, så måste jag ibland hejda mig under själva läsningen så att det inte går alltför fort. Jag kan bli så ivrig på att sätta igång med nästa bok att jag inte ger den jag läser tillräckligt mycket tid och eftertanke. Det blev väldigt tydligt när jag läste Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Den har dessutom ett element av spänning och stark framåtrörelse vilket gjorde att jag ville läsa den snabbt, men det starka och bitvis poetiska språket förtjänade att läsas långsamt. Så jag fick stanna upp ibland och påminna mig själv om det. Eller det var väl snarare hans formuleringar som påminde mig om det – när jag plötsligt stannade upp mitt i det spännande handlingsförloppet och insåg att här behöver jag suga i mig språket, sakta ner en stund. Jag uppskattade verkligen kontrasterna i romanen. Hur han går från en poetisk eller abstrakt formulering till något alldeles konkret. Och hur han målar upp så tydliga scener, med ett språk som är till synes enkelt men där det är uppenbart att bakom ligger enormt mycket arbete och omsorg om detaljer. Skicklig författare helt enkelt.

Nu tänkte jag försöka mig ut på en löprunda för första gången sedan jag skadade tån. Hoppas att senorna inte går av igen. Sen ska jag dammsuga lägenheten och sen kommer min mor på besök.

Ju längre tid det går desto svårare blir det…

Ja, det har liksom gått och byggts upp ett motstånd hos mig de senaste veckorna inför att blogga, eller egentligen skriva över huvud taget. Inte så konstigt kanske eftersom jag har haft ofantligt mycket att göra. Men nu vill jag komma igång igen. Nu är det skärpning.

Den senaste månaden har jag alltså ägnat mig åt att skriva färdigt min C-uppsats i litteraturvetenskap. Och nu är det gjort! Jag har blivit godkänd, jag överlevde opponeringen (det gick till och med riktigt bra!) och jag behövde inte ens göra några kompletteringar. Sådan otrolig lättnad att jag äntligen fick tummen ur. Den där jäkla uppsatsen har legat halvfärdig sedan hösten 2012 och jag hade i princip förlikat mig med tanken på att jag inte skulle skriva klart den. En kandidatexamen i litteraturvetenskap liksom, vad ska jag med det till? Så gick tankarna ungefär. Kanske mest en slags försvarsmekanism, ett sätt för mig att hantera det faktum att jag var såå nära och sedan inte slutförde det. Men så bestämde jag mig ändå för att ta tag i det. En stor anledning till detta var att vi ska flytta till Nya Zeeland till hösten och då är det ju ändå rätt skönt att ha  det på CV:t när det är dags att söka jobb där.

På tal om Nya Zeeland och jobb –  för ungefär en månad sedan såg jag att de sökte en barn – och ungdomsbokansvarig till University Book Shop i Dunedin (staden som vi ska flytta till). Det var första gången jag bestämde mig för att kolla lite jobbannonser i Dunedin och den första annonsen jag såg var alltså denna:

IMG_2069

När jag sedan började läsa och såg att de inledde med att citera Astrid Lindgren så kände jag att jag verkligen måste höra av mig till dem, även om det är några månader kvar tills jag kommer befinna mig där. Och i förrgår fick jag ett svar från butikschefen! Hon skev ett ganska långt och fint mejl, och avslutade med att säga att även om det inte finns några garantier för att de kommer behöva personal i september, så vill hon gärna att jag hör av mig när vi är på plats. Alltså, sådan lycka! Jag var inne i den bokhandeln när vi var i Dunedin sist och kände direkt att jag skulle vilja jobba där. Nu är det ju så klart inte säkert att det blir så, men att hon ändå svarade med  någonting mer än typ ”tack för visat intresse, men vi har redan anställt någon” känns rätt positivt. Nu gäller det bara att visumet blir färdigt och sen är det dags att säga upp lägenheten och boka biljetter. Det hugger till lite i magen när jag inser hur kort tid det är kvar. En pirrande förväntan med inslag av viss panik.

Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och plocka upp boken jag håller på med. Så skönt att inte plugga längre och bara kunna fokusera på att njutningsläsa. Just nu läser jag Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Och snacka om njutningsläsning! Vilket språk han har. Smaka på den här formuleringen till exempel: ”Ordet var ljudet av en port som slog igen inuti honom.” Älskar den!

Jag finns kvar…

IMG_2065

… jag är bara lite begravd i arbetet med min C-uppsats just nu. Vet inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för att skriva färdigt den nu. Jag har inte ens avslutat Kreativt skrivande än. Plus att jag är mammaledig. Ledig. Haha. Fast samtidigt är det nog bra att jag gör färdigt den på det här hektiska viset, jag tror nämligen att jag behöver en rejäl dos med press för att jag ska få tummen ur. Den har ändå legat och väntat i fyra (!) år nu.  Jag försöker planera och ta en sak i taget. Sitter på kvällarna och så fort T är ledig så åker jag in till bibblan. Den här veckan har jag ägnat åt närläsning och en massa anteckningar. Är i den där fasen när det känns som att mitt huvud består av väldigt många lösa trådar som spretar åt alla håll. Nästa vecka tänkte jag i alla fall ta tag i skrivandet och analysen ordentligt. Jag har ju redan skrivit mer än hälften så jag borde fixa det här på en månad.

Med detta sagt så blir kanske bloggen lite åsidosatt de närmaste veckorna. Men snart är jag tillbaka, snart är jag ute ur dimman.

Tre böcker om skrivande

Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

Bön för Tjernobyl

bon-for-tjernobyl

Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

Smakebit på søndag – Ett öga rött

Mitt bidrag till Smakebit på söndag är ett utdrag ur dagboksromanen Ett öga rött skriven av Jonas Hassen Khemiri. Känns som en sådan bok som ALLA har läst förutom jag.

9789113050454

”Tänk mitt liv skulle vara annorlunda utan kärleken, för med den man slipper massa andra tankar och samtidigt man får balans. Fast också det finns risk för om Marit råkar glömma ge mig varma kärleksblicken i rastrummet det svider läskigt mycket. I mera filosofiord man kan säga kärleken är fin men också den ger tjockaste risken för bara om tjejen flamsar runt med några andra och kanske säger till Stefan hans nya frisyr är fin det blir som löpeld inuti.” (s.63)

Den nödvändiga vilan

Då var det gjort. Manuset är inlämnat. Jag känner mig lite som en urvriden trasa. Jag har säkert, utan att överdriva, suttit i en timme och bara försökt komma på vad jag ska skriva som första mening i det här inlägget. På den nivån är jag. Så jag ber om ursäkt i förväg för eventuellt dravel eller obegripliga formuleringar.

Just det, kanske ska förtydliga – jag har alltså lämnat in till min lärare, det manus som jag skrivit på under det senaste året i kursen Kreativt skrivande C. Önskar att det var ett förlag jag hade lämnat in till, men riktigt där är jag inte än. Hur som helst är det väldigt skönt att det är gjort. Och även om det inte blev så många ord som  jag hade hoppats på, så känner jag att det är okej. Det största arbetet börjar ändå nu, med redigering och omskrivning. Jag har åtminstone en grund.

Men nu ska jag lägga manuset helt åt sidan ett tag. Det är dags för den nödvändiga vilan. Både jag och texten behöver det. Istället ska jag ägna mig åt läsning, sitta i solen, titta på serier. Sådana saker. Kanske börja skriva färdigt min C-uppsats också, men den får också vänta en vecka åtminstone. Jag ser faktiskt fram emot det – att få grotta ner mig i Aprilhäxan och Sallys söner igen.

Skriva tills fingrarna blöder

På måndag är det dags för sista inlämningen av manuset. Då ska det alltså vara 100 % färdigt. Hjälp. Jag hade hoppats på att jag skulle komma upp i 60 000 ord. Just nu är det 25 000. Så jag har att stå i de kommande två dagarna kan man säga.

Och helst av allt vill jag lägga mig ner på soffan och äta chips och kolla på serier, vilket jag faktiskt ska göra nu. En stund i alla fall. Finns liksom ingen poäng i att sitta med texten så länge att ingenting vettigt blir skrivet längre. Jag skulle ha planerat min tid lite bättre, för det är faktiskt orimligt att hinna få ihop så mycket text på ett par dagar. Det får bli lite kortare än vad jag hade tänkt helt enkelt. Det blir bra.

Det är så typiskt också att jag har en hel hög med böcker som jag verkligen vill läsa nu när det inte finns någon tid över alls. Fast det där är ju inte helt sant, jag skulle kunna läsa nu istället för att kolla på serier. Men jag är också väldigt taggad på att kolla på Big little lies som jag har hört så mycket bra om, så det får nog bli så nu. Om ni är intresserade av att veta vilka böcker som ligger i en (just nu ganska kaotisk) hög på mitt skrivbord, så är det följande:

  • Stormen i den pelare som bär av Andres Lundberg (var och lyssnade på ett samtal mellan honom, Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson häromdagen, på Göteborgs litteraturhus. De pratade om hur depression och demens gestaltas i litteraturen – det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett separat inlägg om det när jag inte längre panikskriver på mitt manus)
  • Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Vi får se när jag tar mig an denna, eller om jag ens hinner innan den ska lämnas tillbaka. Känner att jag måste vara mentalt och känslomässigt redo innan jag ger mig i kast med den.
  • En kvinnas blekblå handstil av Franz Werfel. De pratade om denna bok i den fantastiska podden Mellan raderna och jag blev genast sugen på att läsa den. Han var ju kompis med Kafka liksom, hur kan den inte vara bra  då?
  • The story of a new name av Elena Ferrante. Den har jag faktiskt påbörjat för länge sedan och så har massa annat kommit emellan. Ger den suktande blickar varje dag och längtar tillbaka till Ferrantes värld.
  • Brave new world av Aldous Huxley. Egentligen var det min sambo som lånade den här, men jag tänkte sno den efter att han läst färdigt. Känns som en bok jag borde ha läst redan.
  • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, en av de som var med i samtalet på Göteborgs litteraturhus. Han har skrivit en essä om demens, vansinne och litteratur. Den verkar inte vara så tung och svår som den kanske låter.

Det var det. Längtar verkligen efter lugnet som förhoppningsvis infinner sig efter att inlämningen är över, och att äntligen få lite mer tid till att läsa.

Olikhetsutmaningen: liv och död

Hittade den här olikhetsutmaningen hos enligt O: Veckans utmaning går alltså ut på att berätta om böcker eller annan form av kultur som man kopplar till liv och död. I mitt fall blev det tre böcker:

  • Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, en bok där hon skriver sig igenom sorgen efter makens död. Hennes liv ligger i spillror och orden blir en räddning för henne. Det handlar lika mycket om döden som om livet och att kanske främst om att orka fortsätta leva efter att ha gått igenom något så fruktansvärt. Den är tung, men oerhört vackert skriven. ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet, som man känner det, tar slut”.
  • Ett liv för lite av Kristofer Ahlström är en roman om syskonkärlek, om band som brister och återknyts igen. Vi får följa tvillingarna Caroline och David genom livet. De är egentligen trillingar men det tredje syskonet dör vid förlossningen, vilket i sin tur räddar livet på mamman och de andra två. Berättarrösten är till en början det döda syskonet som finns där som en osynlig betraktare. Språket är hypnotiserande vackert och jag kan varmt rekommendera den här boken.
  • Jag kom också att tänka på Stoner av John Williams, bara för att det är en sådan storslagen livsskildring och en av mina absoluta favoritböcker. Har ni inte läst den ännu så föreslår jag att ni gör det nu. Och har ni redan läst den så läs om den. Det ska jag göra.