Jag finns kvar…

IMG_2065

… jag är bara lite begravd i arbetet med min C-uppsats just nu. Vet inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för att skriva färdigt den nu. Jag har inte ens avslutat Kreativt skrivande än. Plus att jag är mammaledig. Ledig. Haha. Fast samtidigt är det nog bra att jag gör färdigt den på det här hektiska viset, jag tror nämligen att jag behöver en rejäl dos med press för att jag ska få tummen ur. Den har ändå legat och väntat i fyra (!) år nu.  Jag försöker planera och ta en sak i taget. Sitter på kvällarna och så fort T är ledig så åker jag in till bibblan. Den här veckan har jag ägnat åt närläsning och en massa anteckningar. Är i den där fasen när det känns som att mitt huvud består av väldigt många lösa trådar som spretar åt alla håll. Nästa vecka tänkte jag i alla fall ta tag i skrivandet och analysen ordentligt. Jag har ju redan skrivit mer än hälften så jag borde fixa det här på en månad.

Med detta sagt så blir kanske bloggen lite åsidosatt de närmaste veckorna. Men snart är jag tillbaka, snart är jag ute ur dimman.

Tre böcker om skrivande

Eftersom jag har läst Kreativt skrivande (och helt enkelt för att jag är en skrivande människa) så har jag plöjt igenom många skrivböcker genom åren. Jag tänkte därför nämna tre stycken som jag tycker sticker ut lite extra ur det enorma hav av skrivböcker som finns där ute.

Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell. En tunn essäbok med självbiografisk utgångspunkt. Den handlar mycket om att hitta självtillit i sitt skrivande, att finna sin egen röst och att våga. Och den handlar också om hennes vänskap med Sara Lidman.

Hon skriver i en av sina essäer om att beskriva en rödhake. Om att hon är den enda som ser rödhaken just så som hon ser den och att hon därför måste skriva om den utifrån sin subjektiva blick. Det låter kanske självklart men jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste detta. ”Om jag istället skulle försöka skriva om en allmän, tänkt rödhake sådan jag föreställer mig att den borde vara, kommer min lilla text genast att vissna.” (s. 24) Jag tror att ens subjektiva blick lätt faller undan när självtilliten tryter. Åtminstone är det så för mig. Jag börjar mer eller mindre medvetet att tänka ”hur skulle någon annan beskriva det här föremålet/den här miljön, hur borde jag beskriva det” och utifrån det läget formulerar jag meningar som låter alldeles för konstlade och stela. Rynell skriver också  att ”Kampen med självkänslan ingår i det som så småningom blir till, som en text inuti texten.” (s.67) Det tycker jag är ett så fint sätt att se det på. Den här boken är full av kloka resonemang och tankar om skrivande. Det är kanske inte en bok man vänder sig till för handfasta råd eller skrivövningar, men definitivt om man vill inspireras och få nya inblickar i skrivandets konst.

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. Denna skrivbok är till skillnad från föregående ganska omfattande. Och den är fullspäckad med handfasta råd och praktiska övningar samtidigt som den är personlig och väldigt rolig. Hon skriver om arbetsprocessen, om dramaturgi, om hur hon hittar tonen, om hur hon går igenom helvetesperioder. Hon betonar också vikten av hårt arbete. ”Talang är långt tålamod. Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på.”

Och hennes sätt att skriva är ju så fantastiskt att jag kan läsa den här boken enbart för att njuta av språket. Ett plus i kanten är förstås att jag lär mig mycket av den. Ett av mina favoritstycken är: ”Låt dig inspireras, imponeras. Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta. Ta in. Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns. Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media. Något har hänt. Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet. Lägg märke till allt, missa ingenting.”

Skriva med kropp och själ av Natalie Goldberg. Nu var det några år sedan jag läste den här boken, men jag minns att jag fick en rejäl inspirationskick efteråt. Det jag uppskattar med Goldbergs hållning är att hon belyser friheten i skrivandet, att man ska kunna sänka kraven och släppa spärrarna. Kanske ha ett mindre allvarligt utgångsläge. Det låter ju självklart och enkelt, men som alla skrivande personer nog vet så är det inte alltid det. Personligen har jag ofta störst problem med att jag stelnar till i mitt skrivande, överanalyserar, petar i detaljer och sätter stopp för mig själv. Hon skriver väldigt mycket nyttigt och inspirerande angående detta. Att man inte ska försöka vara för litterär, om att släppa loss allting och inte bry sig om hur ens ego helst vill framställa en.

Om man är i det läget då man behöver komma igång med skrivandet så tycker jag att Natalie Goldbergs bok är ett perfekt hjälpmedel. Hon har massvis med nyttiga och givande skrivövningar och fokus ligger mer på den mentala biten (att ha rätt inställning och nå fram till ett känsloläge då orden kommer naturligt) snarare än hur man ska göra för att skriva bra.

Det var mina tips. Jag skulle egentligen vilja ha med Maria Küchens Att skriva börjar här, men den kanske får ett alldeles eget inlägg istället. Nu får det räcka för ikväll.

Bön för Tjernobyl

bon-for-tjernobyl

Vad kan jag säga om en bok som Bön för Tjernobyl? Faktum är att den lämnar mig alldeles mållös. Det är en bok fylld med vittnesmål och monologer från människor som har drabbats av något ofattbart i livet. Hur skulle jag ens kunna försöka förstå när de själva gång på gång säger att det är för obegripligt? Att krig är något man kan förstå, men att detta övergår det mänskliga förståndet. Författaren själv kallar boken för ”en encyklopedi över min samtids känslor och inre liv.” Det är tydligt att känslor prioriteras framför fakta och händelser, vilket gör att boken skiljer sig från många andra reportageböcker.

Svetlana Aleksijevitj har rest runt under tre års tid och intervjuat människor som fallit offer för Tjernobylkatastrofen. Detta resulterar i otroligt starka berättelser och scener. Hon fungerar som ett slags förmedlare, vilket förvisso alla reportrar gör i mer eller mindre utsträckning. Skillnaden är att detta aldrig handlar om hennes egna erfarenheter eller värderingar. Hon finns inte alls med i texten för att förklara eller argumentera. Hon bara låter människorna berätta. Det är deras ord,  men det är hennes sätt att komponera ihop texten, hennes sätt att upptäcka mönster i alla berättelser som gör att det blir en ”monolog om frihet och drömmen om en vanlig död” eller en ”monolog om ett helt liv skrivet på en dörr” eller ”en monolog om ett månlandskap”. Enbart titlarna i denna bok utgör ju ett konstverk i sig själva.

I den inledande monologen, En ensam mänsklig stämma, skildrar hon en kvinna som sitter vid sin mans dödsbädd. Hon visar den helt gränslösa och ovillkorliga kärleken, hur kvinnan aldrig lämnar hans sida. Inte ens när hans kropp förvandlas till något nästan omänskligt. Hon utsätter sig själv för livsfara, utan att tveka en sekund. Aleksijevitj för fram detta känslosamma, både kärleken och den fruktansvärda sorgen, utan att det någonsin faller över åt det sentimentala hållet. Det som berör är också våndan inför själva berättandet, hur kvinnan talar om saker som hon inte talat om på tio år. ”Nej, det kan jag inte berätta! Ni kan inte skriva det! Allt som var mig så kärt. Allt som jag älskade så mycket…”

Där finns också mannen som skriker åt Aleksijevitj att lämna dem ifred, att de måste leva där. Och så alla barnens röster, samlade i En barnkör. Det berör på ett helt annat plan, deras rättframhet och hur de tvingas handskas med döden. ”Först trodde jag att jag aldrig kommer att dö. Men nu vet jag att jag ska dö. En pojke som hette Vadik Korinkov låg på sjukhuset samtidigt som jag… Han ritade fåglar och små hus och gav mig dem. Han dog. Att dö är inte otäckt… Man sover länge, länge och vaknar aldrig …”

Jag undrar vad som krävs av en människa för att hon ska utsätta sig själv för detta? Att resa runt under så lång tid och samtala i timmar med de som drabbats så hårt, att lyssna på alla deras sorger, se dem gråta och gå under. Att göra allt detta, utan att själv gå under. Hon väjer inte undan för något, hon låter nyfikenheten och det genuina intresset för den mänskliga naturen leda henne framåt. ”Hur mycket människa finns det i människan?” undrar hon. På samma sätt som ett barn låter hon inte skrupler eller hämningar stå i vägen.

Hon har en otrolig förmåga att se människan, den som finns där bortom allt som byggs upp på ytan. Att tränga igenom det där skiktet och hitta fram till det allra innersta, till det blottlagda. Inte genom att ställa perfekta frågor, inte heller genom att övertala. Utan helt enkelt genom att förfina konsten att lyssna. Hon sätter ett sådant stort värde på dessa människor, just för att hon låter de få sina röster hörda. Hon lägger märke till och för fram det som är betydelsefullt i vardagen. Alla små detaljer som är så talande. Det är det som gör den här boken så oerhört drabbande.

Topp tio pocketbokomslag

Här kommer en lista för listor är skoj. Och bokomslag likaså. Bra kombo alltså. Fast att kalla det för en lista är väl egentligen lite felaktigt, vi kan säga en sammanställning av de enligt min mening bästa pocketbokomslagen. Är inte säker på om Novellix räknas som en pocket men den får vara med ändå. Det finns ju så hiskeligt många fina omslag nu för tiden. Och mina favoriter är (utan inbördes ordning):

 

Så fina! Dessutom är varenda en bra (okej, har inte läst Atwoods än men jag räknar med att den är det) så det här med att man inte ska döma en bok efter omslaget kanske inte stämmer ändå. Min hypotes utifrån mina något begränsade empiriska studier är bra omslag=bra bok. Obs, ta det med en nypa salt.

Smakebit på søndag – Ett öga rött

Mitt bidrag till Smakebit på söndag är ett utdrag ur dagboksromanen Ett öga rött skriven av Jonas Hassen Khemiri. Känns som en sådan bok som ALLA har läst förutom jag.

9789113050454

”Tänk mitt liv skulle vara annorlunda utan kärleken, för med den man slipper massa andra tankar och samtidigt man får balans. Fast också det finns risk för om Marit råkar glömma ge mig varma kärleksblicken i rastrummet det svider läskigt mycket. I mera filosofiord man kan säga kärleken är fin men också den ger tjockaste risken för bara om tjejen flamsar runt med några andra och kanske säger till Stefan hans nya frisyr är fin det blir som löpeld inuti.” (s.63)

Den nödvändiga vilan

Då var det gjort. Manuset är inlämnat. Jag känner mig lite som en urvriden trasa. Jag har säkert, utan att överdriva, suttit i en timme och bara försökt komma på vad jag ska skriva som första mening i det här inlägget. På den nivån är jag. Så jag ber om ursäkt i förväg för eventuellt dravel eller obegripliga formuleringar.

Just det, kanske ska förtydliga – jag har alltså lämnat in till min lärare, det manus som jag skrivit på under det senaste året i kursen Kreativt skrivande III. Önskar att det var ett förlag jag hade lämnat in till, men riktigt där är jag inte än. Hur som helst är det väldigt skönt att det är gjort. Och även om det inte blev så många ord som  jag hade hoppats på, så känner jag att det är okej. Det största arbetet börjar ändå nu, med redigering och omskrivning. Jag har åtminstone en grund.

Men nu ska jag lägga manuset helt åt sidan ett tag. Det är dags för den nödvändiga vilan. Både jag och texten behöver det. Istället ska jag ägna mig åt läsning, sitta i solen, titta på serier. Sådana saker. Kanske börja skriva färdigt min C-uppsats också, men den får också vänta en vecka åtminstone. Jag ser faktiskt fram emot det – att få grotta ner mig i Aprilhäxan och Sallys söner igen.

Skriva tills fingrarna blöder

På måndag är det dags för sista inlämningen av manuset. Då ska det alltså vara 100 % färdigt. Hjälp. Jag hade hoppats på att jag skulle komma upp i 60 000 ord. Just nu är det 25 000. Så jag har att stå i de kommande två dagarna kan man säga.

Och helst av allt vill jag lägga mig ner på soffan och äta chips och kolla på serier, vilket jag faktiskt ska göra nu. En stund i alla fall. Finns liksom ingen poäng i att sitta med texten så länge att ingenting vettigt blir skrivet längre. Jag skulle ha planerat min tid lite bättre, för det är faktiskt orimligt att hinna få ihop så mycket text på ett par dagar. Det får bli lite kortare än vad jag hade tänkt helt enkelt. Det blir bra.

Det är så typiskt också att jag har en hel hög med böcker som jag verkligen vill läsa nu när det inte finns någon tid över alls. Fast det där är ju inte helt sant, jag skulle kunna läsa nu istället för att kolla på serier. Men jag är också väldigt taggad på att kolla på Big little lies som jag har hört så mycket bra om, så det får nog bli så nu. Om ni är intresserade av att veta vilka böcker som ligger i en (just nu ganska kaotisk) hög på mitt skrivbord, så är det följande:

  • Stormen i den pelare som bär av Andres Lundberg (var och lyssnade på ett samtal mellan honom, Jenny Tunedal och Ulf Karl Olov Nilsson häromdagen, på Göteborgs litteraturhus. De pratade om hur depression och demens gestaltas i litteraturen – det var väldigt intressant och jag tänkte skriva ett separat inlägg om det när jag inte längre panikskriver på mitt manus)
  • Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Vi får se när jag tar mig an denna, eller om jag ens hinner innan den ska lämnas tillbaka. Känner att jag måste vara mentalt och känslomässigt redo innan jag ger mig i kast med den.
  • En kvinnas blekblå handstil av Franz Werfel. De pratade om denna bok i den fantastiska podden Mellan raderna och jag blev genast sugen på att läsa den. Han var ju kompis med Kafka liksom, hur kan den inte vara bra  då?
  • The story of a new name av Elena Ferrante. Den har jag faktiskt påbörjat för länge sedan och så har massa annat kommit emellan. Ger den suktande blickar varje dag och längtar tillbaka till Ferrantes värld.
  • Brave new world av Aldous Huxley. Egentligen var det min sambo som lånade den här, men jag tänkte sno den efter att han läst färdigt. Känns som en bok jag borde ha läst redan.
  • Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, en av de som var med i samtalet på Göteborgs litteraturhus. Han har skrivit en essä om demens, vansinne och litteratur. Den verkar inte vara så tung och svår som den kanske låter.

Det var det. Längtar verkligen efter lugnet som förhoppningsvis infinner sig efter att inlämningen är över, och att äntligen få lite mer tid till att läsa.

Olikhetsutmaningen: liv och död

Hittade den här olikhetsutmaningen hos enligt O: Veckans utmaning går alltså ut på att berätta om böcker eller annan form av kultur som man kopplar till liv och död. I mitt fall blev det tre böcker:

  • Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, en bok där hon skriver sig igenom sorgen efter makens död. Hennes liv ligger i spillror och orden blir en räddning för henne. Det handlar lika mycket om döden som om livet och att kanske främst om att orka fortsätta leva efter att ha gått igenom något så fruktansvärt. Den är tung, men oerhört vackert skriven. ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet, som man känner det, tar slut”.
  • Ett liv för lite av Kristofer Ahlström är en roman om syskonkärlek, om band som brister och återknyts igen. Vi får följa tvillingarna Caroline och David genom livet. De är egentligen trillingar men det tredje syskonet dör vid förlossningen, vilket i sin tur räddar livet på mamman och de andra två. Berättarrösten är till en början det döda syskonet som finns där som en osynlig betraktare. Språket är hypnotiserande vackert och jag kan varmt rekommendera den här boken.
  • Jag kom också att tänka på Stoner av John Williams, bara för att det är en sådan storslagen livsskildring och en av mina absoluta favoritböcker. Har ni inte läst den ännu så föreslår jag att ni gör det nu. Och har ni redan läst den så läs om den. Det ska jag göra.

Som om någon hade täckt över alla mina minnen med en filt.

Jag älskar när jag läser en bok som har ett sådant fantastiskt språk att jag sitter och skriver ner meningar och ibland hela stycken. Jag kan inte sluta, vill nästan memorera hela böcker ibland. Här kommer mina favoriter (än så länge) ur Gingarderoben av Leslie Jamison:

”Kinderna var röda och skrovliga som cement, och huden runt ögonen var svullen. Pupillerna låg och tryckte i sina hålor. Håret var tjockt och burrigt som musboet vi hittade i garaget när jag var liten.

”Ginen brände mitt ömma tandkött. Havet kunde ha varit en öken. Det var bara ett stort fält av mörker utan något ljus.”

”Om hon någonsin lärde känna mig tillräckligt väl så skulle hon få veta hur jag hade blivit förstörd som allting annat, förstörd av män och droger och ljudet av min egen hand som träffade mammas ansikte.”

”Jag drack klunk efter klunk. Fortsatte att svälja. En mörk fläck spred sig över mitt liv och jag var glad för det, som om någon hade täckt över alla mina minnen med en filt.”

 

Reader Problems Book Tag

Just nu känner jag mig ganska seg i huvudet efter att ha skrivit större delen av dagen och kvällen. Jag har fortfarande inte riktigt kommit in i vanan att uppdatera bloggen med jämna mellanrum, men nu när det är rätt mycket att göra så det får vara okej. Hur som helst tänkte jag att en enkät kan passa bra. Hittade den här hos Bokföring enligt Monika.

1. Du har 20.000 olästa böcker i din bokhylla, hur bestämmer du vad du ska läsa?
Oj, nog för att jag har många olästa böcker i hyllan, men 20.000 var saftigt. Jag har inte något system när det gäller min läsning, utan jag läser det som faller mig in. Eller såhär: jag bestämmer ofta att jag ska läsa en viss bok efter den jag håller på med men sen hinner jag alltid hitta någon annan innan jag är klar och avviker således från planen.

2. Du är halvvägs genom en bok och du känner inte något för den. Ger du upp läsningen eller läser ut den?
Ger oftast upp. Det beror dock lite på vad det är för slags bok. Om jag har hört mycket bra om boken i fråga så trugar jag ett bra tag, alternativt läser den vid ett annat tillfälle. Men min filosofi är att det finns alldeles för många bra böcker för att man ska slösa bort tid på de som inte ger en något.

3. Slutet av året kommer med stormsteg och du har inte avslutat din läsutmaning. Försöker du läsa ikapp och hur i så fall?
Det här ska jag väl kanske inte erkänna i bloggen men jag har inte några läsutmaningar. Ska kanske börja med det? Men om jag hade ett uppsatt mål så skulle jag ändå inte stressa för att läsa ikapp.

4. Omslagen på böcker i en serie du älskar matchar inte, hur hanterar du det?
Om det är omslag som jag verkligen tycker om så kan det svida lite, men i regel bryr jag mig inte så värst mycket om det.

5. Alla omkring dig hypar över en bok du inte gillar. Vem bondar du med som har liknande känslor?
Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den här. Brukar oftast kunna hitta någon som delar min läsupplevelse men annars gör det inte så mycket. Smaken är som baken som man säger.

6. Du läser en bok offentligt och känner hur du börjar gråta. Hur hanterar du det?
Kan inte minnas att det har hänt någon gång. Däremot när jag suttit på vagnen och lyssnat på någon sorglig radiodokumentär, då har det varit nära. Annars försätts jag nog oftast i det känsloläget när jag är hemma i min safe zone. Men om det hände så skulle jag förmodligen lägga undan boken och fortsätta läsningen vid ett annat tillfälle. Är inte mycket för att gråta offentligt.

7. Uppföljaren till en bok du älskar har precis kommit ut men du har glömt vad som hände i förra boken. Läser du om boken innan du går vidare?
Nej, jag läser en sammanfattning och räknar med att jag kommer hänga med i handlingen.

8. Du vill inte att någon ska låna dina böcker, hur säger du på ett trevligt sätt nej till någon som frågar?
Jag lånar gärna ut mina böcker, åtminstone till familj och vänner.

9. Du har plockat upp fem böcker den senaste månaden men inte kommit någonvart med dem. Hur kommer du över en lässvacka?
Jag läser något som är lättsamt men välskrivet. Gärna en tunn bok. Och så väntar jag bara ut lässvackan.

10. Det är många böcker som har kommit ut och som du bara måste läsa, hur många böcker köper du?
Det beror väl lite på vad ekonomin tillåter just då. Jag har ju turen att få lite personalrabatt eftersom jag jobbar i bokhandel, så ibland kan jag plocka på mig en rejäl hög. Men på senaste tiden har jag faktiskt mest lånat från biblioteket.

11. Efter du har köpt alla de där böckerna du bara måste läsa, hur lång tid sitter de i din bokhylla innan du faktiskt läser dem?

Vissa läser jag direkt, andra stackare hamnar i hyllan och förblir olästa länge.